Silla

När Isa började komma lite till åren blev det till min stora sorg dags att byta hund.

Jag hade varit ute på ett träningspass och löptränat sisådär 5 km och joggade sedan hemåt tillsammans med dåvarande sambon och märkte att Isa hamnade lite på efterkälken. Det var lite konstigt för hunden brukade springa lätt och smidigt med oss i motionsspåret och hoppa, leka och busa så man fick komplex då hon verkade fullständigt oberörd av långa träningspass. Jag tänkte väl inte så mycket på att hunden kom efter utan vi kom hem lugnt och ordentligt utan att något vidare märktes. Dagen efter tog Isa och jag bussen till jobbet i Linköping och när vi skulle gå av bussen kunde hon inte resa sig utan jag fick bära henne av bussen. En kontakt med veterinär visade att Isa var utsliten i sina höftleder och så blev det då dags att diskutera med hundskolan om vad som skulle göras.

Efter en del diskuterande kom vi fram till att jag skulle byta hund vilket jag inte ville till att börja med eftersom jag kunde tänka mig att Isa skulle få åldras och jag skulle finna mig i att inte kunna använda henne så mycket, ett arrangemang som skulle hindra mig en del men man tar inte bort en kamrat så där utan vidare. Lösningen blev att mina föräldrar tog hand om Isa och gav henne en god ålderdom och jag fick åka och hämta en ny kamrat.

Om Isa var en prinsessa till utseende och karaktär var Silla mer den bastanta sorten – ja, som min gamla kamrat Peppe Holmström skulle ha sagt ”hambotypen”. Stor, svart och lurvig var hon men så underbar! När Silla och jag kom hem till Skärblacka hade jag några nätter då jag vaknade tätt som oftast av ett lätt brakande. Brakandet var Silla som lite osmidigt fällde in landningsställen för att lägga sig. När hunden skulle lägga sig så stod hon där och sedan fällde hon mer eller mindre ihop alla fyra benen och drösade i golvet. Detta drösande kom jag efter att hon var borta att sakna så mycket att det blev svårt att sova även för denna saks skull.

Silla var en fantastisk ledarhund och fungerade i alla väder med sin totala tillit och tillgivenhet. Silla var förutom allt annat också en riktig olyckskorp mitt i all sin snällhet och lyckades skrämma ihjäl både kaniner, marsvin och en höna. Arbetsmässigt finns inte så vansinnigt mycket att berätta om eftersom Silla fungerade så där exemplariskt och det inte blev så många incidenter och äventyr.

Sorgedagen kom då Silla vid åtta års ålder blev svårt sjuk och jag fick ta beslutet att ta bort henne och helt enkelt skaffa en ny hund. Jag minns ännu när jag hade ett samtal med Sven-Åke Kastling och fick ta beslutet att byta Silla mot en ny hund, ett beslut som jämställde mig med gud tyckte jag eftersom jag fick bestämma över liv och död. Aldrig skall jag glömma då jag var i Sollefteå för att byta hund och jag satt på en lektion medan Kurt tog med Silla till veterinären för att avlivas. Kurt kom tillbaka och knackade mig på axeln och lade Sillas halskedja i min hand, en gest som jag uppskattade men… Halskedjan har kommande hundar haft och Gaius var nummer fyra som bar den och även slet ut den, lite blödig är man! Silla, du finns fortfarande där i mitt hjärta och jag har fortfarande dåligt samvete trots att jag vet att du var så väldigt sjuk.