Isa

Isa var en Schäfertik, liten och nätt, ja som en prinsessa var hon (om nu prinsessor är lite långsinta och envisa). Isa blev en helt otrolig kamrat som levde så tätt ihop med mig att vi blev nästan oskiljaktiga. En incident som visar kvaliteten på ledarhundarnas psyke och att de inte får vara skotträdda var då Isa och jag passerade en plan där polisen körde utbildning. Någon avlossade typ en k-pist och jag var nära att solka kalsingarna men Isa reagerade över huvud taget inte.
Den här kursen och de veckor jag tillbringade på Hundskolan i Sollefteå är ett av mina bästa minnen alla kategorier!
När kursen i Sollefteå var över efter ett par veckor var det dags att åka hem med dressör och hund för att få hjälp i hemmiljön. Med mig fick jag förutom dressören också en riktig legend inom hundvärlden (om inte annat för mig) nämligen Ernst Slalom Salomonsson. En liten historia under inkörningen var när vi var ute och lärde mig och Isa att hitta till rastplatsen i skogen och jag fick problem med en miniskskada i ett knä och det blev lite svårt att gå. Min dressör Inga-Lill sa att hon kunde ta Isa i selen och köra henne hem och sedan hämta bilen för att forsla halt husse så Slalom och jag satte oss att vänta. En storskrattande Inga-Lill återvände efter ett tag med bil och allt och kunde knappt prata för allt fnitter och skratt. Vi fick dock efter ett tag höra historien och vi fick oss också ett gott skratt. Historien? Ja, Inga-Lill körde Isa i selen hem till mig och fram till bilen varefter hon stuvade in hunden i skuffen och satte sig vid ratten. Några av mina grannar hade sett detta och såg ut som fågelholkar för att blinda med ledarhund körde bil hade de säkert aldrig sett.
Isa, denna helt underbara hund fick mig att våga resa Sverige runt, hon hittade på massor av stationer och om hon inte hittade följde hon folkströmmen då vi klev av tåget så vi på något sätt kom till TAXI-stationen. Många roliga incidenter under våra tusentals tågresor finns naturligtvis men några kan väl nämnas.
Då vi kom till Stockholm en gång och skulle vara borta två veckor, vilket innebar massor av packning, råkade vi ut för en riktig groda. Jag hade packat grejor för två veckor i en jätteryggsäck, hängt Isas grejor under säcken så det skulle blir riktigt tungt. Isa var lite rädd för att hoppa ner från trappstegen efter att ha brutit av ett par klor så jag brukade lyfta upp henne och ta min kamrat i famnen (28 kg) och hoppa av tåget, tur att man var ung och rask! Vid just detta tillfälle gjorde jag just detta och frid och fröjd ända tills jag skulle sätta ner hunden på perrongen för då tappade jag balansen och tippade bakåt. Man förstår enkelt hur en sköldpadda på rygg känner sig för eftersom jag varit så duktig och dragit åt midjeremmen på ryggsäcken låg jag där medan Isa förundrat slickade mig i ansiktet och undrade vad husse styrde med. Turligt nog finns det ju folk på perrongerna i Stockholm så snart kom det hjälp. Mina räddare fick hjälpa upp en storskrattande blind man medan en lycklig ledarhund skuttade runt oss.
Mindre roligt var det den gången när en hjälpsam person skulle slita upp oss på tåget och tog tag i Isas sele och ryckte till, detta innebar att hon ramlade under tåget och husse blev hängande mellan fotsteg och perrong. Turligt nog fick konduktören inte tag på min hjälpare, för tusan vet om han inte gjort sig olycklig på honom i så fall. Det var inte så lätt att få upp hunden som stod där under tåget men med lite mer genomtänkt hjälp fixade det sig och mina sår på benen läkte också till slut.
Förutom en fantastisk ledarhund var också Isa en bra familjehund och detta visade hon framför allt då min dotter Linda föddes. Omständigheterna gjorde att Lindas mamma och jag skildes när tösen var åtta månader och hon skulle bo hos mig halva tiden.
Isa blev den perfekta hjälpredan! Hunden motade Linda från att gå ut från tomten, letade reda på henne om hon gömde sig och var i det hela en underbar barnvakt. Vi bodde på denna tid i Skärblacka utanför Norrköping och jag vet att många där fortfarande efter alla år kommer ihåg Linda, Isa och mig då vi med hunden i spetsen och Linda i ryggselen eller barnvagn knallade runt i samhället för att rasta hunden eller handla.

Roliga incidenter inträffade ibland, jag tänker bl.a. på då jag med hund och barn for till staden för att handla och Linda satt i sittvagn. Eftersom jag inte ser drog jag barnvagnen efter mig och hade Isa i selen så det funkade ju naturligtvis mycket bra. Mitt i staden kom så en kvinna rusande och stoppade oss med andan i halsen och räckte mig något. Döm om min förvåning då jag fick ett barnvagnshjul som kvinnan sa att jag hade tappat. Eftersom vi åkt TAXI hade hjulen varit bortplockade p.g.a. platsbrist och jag hade välan slarvat med montaget så det lossnat och eftersom jag drog vagnen bakom i ett stadigt inövat grepp märktes inte trehjuligheten. Tur att man har mycket humor och kunde skratta åt denna fadäs!
Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om Isa för hon är tillsammans med Gaius som var nr fem i raden den som haft mest personlighet och ett psyke som slår allt.
Jag vill i alla fall berätta lite mera om Isa och hennes egenheter vilka inte alltid var så roliga att råka ut för just då men så här när man tänker i dåtid är helt underbara.
Blev vi lite okontanta, vilket vi blev lite då och då kunde hon tjura en eller flera dagar och detta tog sig uttryck i bl.a. att hon skrapade mig mot väggar, lät mig dunsa in i stolpar och trampa i vattenpölar – underbart, eller hur? Snacka om att hundar har personligheter! Isa satte också stora märken i min dotter Lindas liv för nu när hon själv fått barn och har hund (bl.a. en ärvd ledarhund som fått dålig syn) har hon fått sina barn att förstå vikten att hunden också har sin integritet och skall få sina zoner där man får vara ifred.
Ja du Isa, vad mycket det finns att berätta om! Kanske är det för att Isa var min första hund som jag minns så mycket eller också var det lite extra med denna fantastiska hund. Tänk när jag hade undulater som var mycket tama och flög fritt i huset, kom på visselsignaler och var riktigt trevliga över huvud taget. Jag minns vid ett tillfälle då favoriten av fåglar genom tiderna, Kermit hette han eftersom det var en grön variant av Undulatsläktet, och han var mycket tam. Fågeln var mycket intresserad av hunden och kunde hoppa omkring på henne, tugga lite på öronen och i största allmänhet vara (ur hundperspektiv) helt odräglig. Isa fann sig i fågelns nycker, suckade och brydde sig inte så mycket. Nu hampade det sig att jag en kväll inte lyckades få tag på Kermit som oftast mycket enkelt kunde infångas och förpassas till buren över natten att han helt enkelt bestämt sig för att inte lyda. Under en liten jakt förföljde jag fågelrackaren och försökte få tag på honom men hela tiden körde han med Madickens ”pilutta dig” och smet vidare. När Kermit passerade hallen tyckte nog Isa att det var nog, hoppade rätt upp och tog fågeljäkeln i munnen så bara vingarna stack ut. Frågan är vem av dem, hund eller fågel som blev mest snopen, hunden att få en fjäderboll i käften eller fågeln att få skåda en schäfer i halsen.
Allt nog, allt gick bra för Isa spottade ut Kermit på hallmattan och där satt han och ruggade så att jag kunde plocka upp honom och ingen av de båda djuren blev långsinta av detta utan fortsatte att tycka om varandra.
Jag minns också en jul då jag naturligtvis hade fixat en julklapp även till Isa. Det var ett köttben. Benet var inslaget i papper och förpassat under julgranen med en massa andra klappar. Julaftonsmorgonen mötte Isa mig med ett ben i munnen och under granen fanns ett tomt papper i form av ett rör men utan innehåll, – Isa jag älskar dig ännu!