gaius

Inger kom en dag till mig när vi var på jobbet i Enskede och sa: Kom och titta så skall du få se en fantastiskt vacker hund!

Gaius var ett ärende för omplacering eftersom det inte funkade så bra med den förre föraren och var placerad hos Eva Och Lennart Björk under väntetiden då man skulle besluta om vad som skulle hända med honom. Gaius var lite väl intresserad av andra hundar och inte nog med detta, han mopsade upp sig och blev nästan lite otrevlig med skällande och morrande.
Efter lite diskussioner tänkte jag att det var en utmaning och då det löste sig så att min dotter Linda kunde ta hand om Zento och han fick bli pensionär på en bondgård utanför Sundsvall tog vi hand om Gaius.
Gaius var en stadig pojke, stor och stark, Labrador och Golden och jag kände igen lite schäfermentalitet i honom så husse blev glad.
Mycket jobb var det med Gaius för han var egentligen tämligen feg och inte direkt någon hjälte och det var nog därför han kaxade upp sig mot andra hundar ibland.
Som ledarhund var Gaius suverän med massor av motor och ett minne för vägar och platser som till och med imponerar på mig som ändå haft rätt många hundar.
Gaius bekantade sig med våra Islandshästar och gillade att springa med under ritterna vilket även hästarna uppskattar för det är inte så dumt att ha en stor och stark hund som springer först och tar ansvar för och vaktar flocken.
Det där med apportering fick med Gaius en helt ny betydelse för mig för han var fantastisk på det. Att få tappade grejor apporterade av hunden är mycket praktiskt men inte alla av mina ledarhundar var jättebra på det men Gaius var det.
För att nämna några situationer minns jag när jag ute i vår lurviga trädgård tappade ett 3 mm borr och ropade på Gaius och si han hittade det direkt i gräs och ogräs. En annan oförglömlig situation var när jag och Gaius var på en kurs och en övning i apportering genomfördes. Vi lade nycklar, koppel och andra grejor i en hög och skickade sedan hund efter hund för att se vad de skulle hämta. När det till sist var Gaius tur skickade jag iväg honom och blev lite förvånad då det dröjde innan han kom tillbaka, han brukade älska detta och vara snabb. Efter några minuter började dressörerna skratta och så kom han lufsande. När jag kollade vad han hade med sig visade det sig att han hade hela käften full med grejor, Gaius hade försökt att tömma högen med grejor.
Med åren ökade Gaius avoghet mot andra hundar och jag hade problem med att våga använda honom som jag ville och ännu en gång kom det där med att ta ett svårt beslut. Jag vill betona att trots att Gaius gjorde utfall och lät illa så gjorde han aldrig något annat än att skrämmas för kom han fram till en annan hund så blev han glad och kärvänlig, problemet var att jag inte orkade hålla honom ordentligt, han var 67 cm hög och vägde ca 40 kg.
Jag pratade med ledarhundsverksamheten och eftersom även jag åldrats under fem hundar ville jag ha en lugnare och mindre hund. Inger var från första ögonkastet förälskad i Gaius och ville försöka behålla honom som privathund, för mycket av hans betende hängde ihop med selen.
För att bryta lite i denna skrivning lämnar jag här utrymme för Inger:

Ingers berättelse
Tack, då backar jag ett steg eftersom jag även har lite att tillägga när det gäller Zento. Schäfrarna Isa, Silla och Ulli har jag inte haft nöjet att träffa, för då hade inte Mats ännu kommit in i mitt liv.
Jag tror att den första gången jag träffade Zento var när han åt upp kopplet under konferensen på Almåsa. Jag jobbade som ledsagare och mikrofonbärare den helgen. Jag tyckte nog att denna hund inte var något vackert exemplar av rasen labrador, men jösses vad jag ändrade uppfattning när jag lärt känna honom. Charm, klokhet och duglighet ersätter nog så väl ett vackert yttre! Jag blev naturligtvis häpen när jag skulle knyta fast hunden igen tills Mats kom tillbaks till sin plats – och kopplet var spårlöst borta. Nåväl, han lade sig under bordet och låg kvar efter teckenspråk från mig.
Det visade sig att min uppskattning gentemot Zento verkligen var ömsesidig! 2003, när Mats och jag började umgås ordentligt hade jag ingen bil när jag skulle åka till Kolmården. Det fick bli tåget. En sen kväll i början av vintern kom Mats och Zento och mötte mig på perrongen. Zento visste nog allt för väl att det var mig dom väntade på. Trots mörker och ett skapligt avstånd såg han när jag klev av (eller kände rättare sagt, för jag tror att hans synskada var på väg). Han tjöt och ylade så det hördes vida omkring. Folk vände sig om och stirrade på ledarhundsekipaget på perrongen och undrade förstås vad det handlade om! Det var ju ”bara” kärlek!
Den hunden var det roligt att gå ut med i koppel! Vi kunde gå genom byn och möta hundar och bråkiga ungar, bullrande motorcyklar och vad som helst. Han gick klipp fot och tittade rakt fram! Det var ju verkligen inte min förtjänst att han gick så fint, fast lite hundvana hade jag skaffat mig genom åren genom att vara hundvakt åt diverse ledarhundar.
Jag fällde en del tårar när vi lämnade honom för pensionering i Sundsvall, men jag visste ju att han skulle få en skön ålderdom. Skapligt gråhårig var han som svarta labradorer lätt blir.
Sen kom då Mats så småningom hem med Gaius. Han fick då även träning hemma hos mig i Gubbängen så de skulle hitta från tunnelbanan. Det gick jättebra, men många hundar finns det i Gubbängen, och ibland blev det jobbigt med Gaius utfall. Bättre gick det i Kolmården där han inte blev störd så ofta.
Förutom hans förmåga att apportera och att ha ett bra driv i selen hade Gaius ett fantastiskt språksinne. Det gällde både ord och teckenspråk. Jag undrar hur många ord han kunde? Han älskade rockmusik och gillade att dansa runt med mig till en svängig låt. Eller så blev han bara glad för att jag gillade låten, man vet aldrig…
Att rulla runt för en bit godis var inte heller svårt att lära honom. Duktig på inkallning var han också. Var vi ute och gick på skogsvägar höll han sig gärna 20-30 meter framför oss, kom han efter pga någon god doft eller så sprang han genast ikapp och förbi. Han hade exakt koll på oss.
Väldigt ofta när vi var ute bland folk fick vi höra ”Åh, vilken vacker hund”! Ja, det var han. Det var rätt så mycket Golden retriever i honom utseendemässigt, en riktig plymsvans och lång glansig svart päls. Vaktviljan kom väl därifrån också. Ibland for han ner till grinden och skällde ut folk som gick förbi, med plymsvansen rakt upp! Han varnade alltid om någon kom in på tomten, även om han låg och sov. Några katter eller rådjur kom aldrig in på vår tomt! Jag saknar väldigt mycket en vakthund! Vita har inte en tillstymmelse till vaktgener!
Gaius var en riktig rymmare. Han hittade på alla tänkbara sätt att ta sig ut från tomten. Ibland förstod vi verkligen inte hur han kom ut. Plötsligt kunde jag få syn på honom från fönstret, på andra sidan vägen… När jag sprang ut och ropade på honom kunde han vända på huvet, titta på mig och fortsätta ner till sjön. Sen drog han.
Vi tänkte att det skulle gå bra att ha Gaius kvar när Mats fick Vita. Tyvärr blev det så att hans osäkerhet och vilja att försvara oss alla mot elaka hundar bara eskalerade. Han lärde Vita att man ska göra utfall och skälla och ställa till oreda. Det ville vi ju inte att den lilla tösen skulle lära sig. Därför var vi tvungna att fundera ordentligt över situationen.
Den sommaren hade vi skaffat oss en gammal husbil. Ganska liten och trång var den, men vi stuvade in packning och två stora hundar och begav oss norr ut på en veckas turistande. Vår första natt hade vi vid en badstrand utanför Oxelösund. Där fanns det offentliga toaletter, så dit gick vi på kvällen när vi rastat hundarna. När vi kom runt knuten och jag hade Gaius i flexikoppel dök det upp två svarta hundar plötsligt från andra hållet. Jag såg dem inte, Gaius kastade sig framåt och jag åkte efter på magen över stock och sten… Som tur var gick det bra med hundarna och med mig. Jag blev ju tvungen att släppa. Dom hade båda munkorg, varför vet jag inte, och Gaius hade väl egentligen inte tänkt att bita någon??
Nåväl, hemma igen var vi så småningom tvungna att fatta det svåraste beslutet vi någonsin fattat. Gaius hade blivit 10 år och haft en massa fina år hos oss, men nu var vi tvungna att ta tag i situationen. Både Mats och jag var oerhört fästa vid honom, men han fick sluta sina dagar den 9 augusti 2011 efter sju år hos oss. Och en bit av mitt hjärta tog han…